Årsarbetet, och vad som kommer efter.

Idag när jag var i stallet så funderade jag som vanligt hur jag på ett enkelt sätt ska kunna presentera mitt årsarbete för att alla ska kunna förstå mina mål och drömmar. Då slog det mig att jag vet ju vad jag vill. Jag vill ha bättre hantering med hästar och jag vill förbättra min ridning!

Hästen är ju från grunden ett flockdjur, vilddjur. Men vi människor har ju som tagit över världen lite under vår kontroll och hästarna har blivit ett husdjur för oss. Vi blockar på så sätt hästens naturliga sfär och beteenden. Vilken häst hade en box och täcke massa tusen år innan vår tid liksom?
Så med lite dåligt samvete vill jag göra det så bra för hästen som möjligt. Nästan alla dagens hästar mår ju bra, tyvärr finns det de som har de dåligt, men det är ett projekt i äldre dar. Man kan få en häst att må riktigt bra. Det finns ju naturreservat för vildhästar, typ Lojsta Hed för Gotlandsrussen på Gotland. De är nog de naturligaste man kan ge hästen, förutom det finns någon som ser till att de har mat och vatten.
Men om man nu tycker om att rida och kanske tävla så finns det ju självklart hopp där. En del hästar blir ju olyckliga av att få den där dagliga ompysslingen och ridturen medan andra hästar inte lider av att få stå och vila i hagen en dag eller två.
Det jag vill komma fram till är att NH gör inte bara det att människan beter sig naturligt för hästen utan NH kan även påverka så att miljön blir naturlig för hästen, iallafall ofarlig. Just den tanken slog mig då Snärten tyckte snöslungan såg dödsfarlig ut. Klart jag hade också blivit skraj men den kan ju inte skada honom så länge jag är där. 

I en kanske kortare förklaring så vill jag inte bara kunna typ lasta en häst utan problem eller rida hästen i en perfekt skänkelvikning utan jag vill vara naturlig och Snärtens ledare så jag enkelt kan hantera honom och skapa en stark relation till han, även om jag verkligen älskar den hästen. Men jag tror på det och vet att som med alla slags relationer tar det ju tid. Jag vill känna att Snärten litar på mig, tror på mig och känner något för mig mer än att "BLÄ, måste vi rida igen?".
Jag vill även kunna med tryck, energi, känsla och tanke kunna rida Snärten i den form jag själv tycker är så otroligt vacker att se. Finns det något häftigare än en maffig dressyrhäst som dansar fram? Det är så sjukt vackert och det är något jag drömmer om att kunna göra en dag.
Jag minns när jag såg Edward Gal ta världsrekordet med Tortila i dressyr. Jag satt bara och gapade och tänkte "HUR F*N?". Från den dagen insåg jag hur mycket jag tycker om dressyr. Ibland känns det lite tråkigt att jag är så dålig på att hoppa men jag känner inte lika starkt för det, jag gillar att dansa mer än att flyga. 

Jag har fortfarande frågor till mig själv om hur jag på ett enkelt sätt ska lära mig en eller flera saker(men inte för många) för att tydligt utvecklas. Varje dag utvecklas man, man växer och åldras men jag måste ju ha liksom tydligt att det här ska jag lära mig. Som typ att man bestämmer sig för att lära sig sticka!

Jag ska då fundera mer. Men i stort sett vet jag ju vad jag vill, det jag hela tiden velat, men som kanske utvecklats mer när jag uppfattade begreppet NH.
Varför jag blev intresserad av NH är för att jag var så himla ledsen och besviken för att jag måste jaga Snärten i hagen när jag ska ta in honom. Så efter att ha googlat om tips för hur jag skulle kunna lura honom, som sedan utvecklades till att träna bort beteenden insåg jag hur lite jag egentligen kan. Jag vart helt förtvivlad och mindes då att först och främst så har jag vart på läger hos Yvonne där jag var mer för att rida, vilket jag tycker är synd, men jag var så liten så jag fattade inte meningen med NH. Men sen när syrran hade problem med att lasta hennes dåvarande häst Hubbe och Yvonne kom och trolla lite (det är aldrig problem med att lasta Hubbe nu för tiden) så såg jag vilka förvandlingar man kan göra med bara en repgrimma och kunskapen om hästens zoner, gränser och beteenden. Då vart de som klart för mig. Jag vill lära mig!
Sen när jag nu tog mig denna dröm som årsarbet så kommer ju bara mer och mer saker jag vill lära mig och hästen. Vilket har försvårat det hela, och jag glömmer bort mig själv och tänker på vad Snärten behöver träna bort/fram.
Så, jaa, vad vare jag ville nu egentligen?
 

Idag kom jag på en rätt så uppenbar sak jag borde träna med Snärten.
 Pappa hade tagit fram vinterrisslan(släde) som vi tyvärr har sålt, men när jag såg den blev det bara så himla klart.

För några år sen så tänkte jag prova att köra Snärten med risslan. Det är då en mindre rissla, alltså en ponnyrissla rent av. Vi skaffade den när vi hade shettisar och körde med den väldigt mycket då.
Eftersom som Snärten gått på travet tänke jag att det borde ju gå hur som bra helt att spänna honom framför risslan. Men jag trodde fel.

Det var en vanlig vinterdag och jag och syrran hade tänkt att ta en tur med Snärten framför risslan. Allt hade gått bra. Snärten var snäll när jag sela, och när vi spände fast risslan. Allt gick bra, Snärten var som alltid när vi kör han, lite taggad och kanske stressad till och med.
När vi var klara så sa jag åt Fanny att om hon sätter sig i risslan med våran hund Tyra så skulle jag bara leda han en liten bit tills han hade vant sig med att ha risslan bakom sig. Fanny gick iväg och skulle kolla något, minns inte riktigt, men jag tänkte att jag börjar väl gå och så kommer hon efter då.

PANG sa det så hade Snärten klämt fast mig mot en vägg. Så fort han tog första steget blev Snärten rädd när de låga skaklarna tog mot hans ben, när det var ovanligt tungt (han är ju van med vagnar som är betydligt lättare)och det blev ett litet obehagligt ljud bakom honom också som han inte var van med.
Han blev riktigt rädd och smällde iväg sjukt fort. Jag hängde som en handske i tömmen och som tur var var det en vägg i vägen som stoppade Snärten och först då förstod jag vad som hände och kunde lugna ner Snärten. jag hade även den goda turen att föräldrarna var ute och kunde komma och hjälpa mig.
Med en tillbucklad bil, trasig sele, skrämd häst och chockad fia så blev det så att jag aldrig provat det igen. Vilket är jättesynd då det är väldigt mysigt att åka rissla men jag har varit väldigt rädd för att köra just Snärten efter att han blev så rädd. Jag har bara kört en gång med rockarden och då skena han iväg med mig, jag hade förvisso inte bra tömmar så jag hade ingen kontroll men jag har inte riktigt vågat ta tag i problemet då det är väldigt läskigt.

Men nu har jag en helt annan inställning och bestämt mig för att besegra min rädsla. När jag såg risslan idag så vart jag förvånad att jag inte tänkt på det en enda gång. Så synd då bara att vi har sålt den nu men jag kan ändå träna bort just det att Snärten är bakrädd. Träna han att bli lugn framför vagn, träna han att dra tunga, högljudda saker, träna min egna rädsla.
Med en pappa som bonde har vi även gamla skaklar jag träna han med, och en stor gammal hövagn, kanske något att sträva efter?
Okej, nu ska jag inte lägga för höga krav, men jag tror att med mod, tillit och vana så kan Snärten, och jag, så mycket mer än i dagsläget.

Jag vill bli harmonisk med min häst!